Det var absolut inte tänkt att det skulle gå så långt. Att jag ännu en gång skulle hamna i den där sörjan igen. Sitta och trösta mig hos Pär på msn och bara gnälla över livets alla små skitsaker. Men det blir lätt så. Orkar inte se tillbaka på tiden som var. Den är över och den kommer aldrig tillbaka igen. Det känns som om det är något som komme ské snart. Men allt är dött. Tiden på Gideonsberg, i Jarse eller i Hallstahammar. Allt är borta och jag måste bara acceptera det. Jag har lätt att sakna. Det påpekade Pär också. Men det är nog inte kärlek. Saknad är inte kärlek, utan det är längtan efter kärleken som var.
Det är som att cykla utan händer..
Men sen när man väl är där. Precis som det var då, dit som man längtar tillbaka till som mest. Då är det plötsligt inte bra. Då är allt omvänt. Då är det inte alls så som man tänkt sig att det var. Men jag längtar tillbaka till dagarna då allt var bra. 2006. Underbara år. Det var då. Då jag träffade en hel drös med underbara människor.
En dikt jag skrev när jag satt nere vid ån idag.
|
Jag står vid en bro nu älskling. Med hoppet om att se älvornas dans. Jag står med din hand i min, raring. Med hjärtat fyllt av hoppets glans. Vi bygger en bro med hjälp av händerna, och dit ska vi gå om vi någongång slutat hoppats. |
|
|
GRATTIS DANIEL PÅ 21ÅRSDAGEN! |
