Jag minns inte senast jag tyckte om att bo här. Jag vet inte ens om den dagen har funnits. Jag har alltid sett andras föräldrar som så mycket bättre än mina. Dem skrattar tillsammans, dem har roligt, och framförallt – dem älskar varandra. Jag har aldrig uppfattat min familj så. Inte har jag heller hört det av andra. ”Vilken kärleksfull familj ni är” är något jag skulle vilja höra, men aldrig fått höra.
Mina familj är ett hopplöst fall. En aggressiv pappa, en skrikig mamma, en storebror som inte vill vara en av oss längre, jag som tydligen är helt psykad i huvudet(det är då ord som min pappa sagt att jag är, vad verkligheten innebär vet jag inte), lillebror som antingen väljer att hålla käften eller hålla med pappa, lillasyster 1 som gråter för minsta lilla, eller som rent utav bara ger krokodiltårar om hon inte får som hon vill, och sen minsta systern som aldrig kan vara tyst, utan måste alltid skrika eller föra oväsen på ett eller annat sätt så man ska kunna både se och höra henne. Ett behov av uppmärksamhet är något vi alla har.
Jag vet inte hur det egentligen står still. Jag har alltid haft ett jävla humör, och det är alltid jag och pappa som bråkat. Det har delats ut mycket slag, tårar och skrik åt varandra under alla dessa år, och jag önskar att det bara gick att radera. För det känns bara som att en stor klump sitter fast i halsen på mig, bara genom att skriva det här. Jag tycker inte om att bråka, och innerst inne så älskar jag min familj något så oehört. Men hur ska jag hantera det här? Jag är inte vuxen ännu, och har aldrig velat försöka bete mig som någon vuxen dem senaste åren, som mina föräldrar verkar tro.
Men jag stör mig något så fruktansvärt på mina föräldrars beteende. Trots att man nyligen haft sitt livs största bråk, så kommer ändå dem med sina fejkleenden och skratt så fort dem märker att någon som inte hör till våran familj står och lyssnar. ”Hahahahah, Emma nu får du skämmas så som du håller på, visa det inför Erik du”. What? Jag förstår inte? Ska jag skämmas för att jag är förbannad över mina föräldrars beteenden?
När t.ex. Erik gått och dörrarna har stängts så är det DEM som skriker. Det är DEM som bör skämmas. Inte jag. För det är jag som oftast får stå och ta emot skiten. Jag ska inte sitta och tycka synd om mig själv bara heller. Jag är ingen ängel. Jag har slängt ut inte så värst fina ord till både min mamma och pappa. Men som 15åring så fick jag ofta höra från min pappa att jag klädde mig eller sminkade mig som ETT LUDER. Det är sånt som sätter sina spår – men dem tror att mina ord kommer från mina ”så kallade vänner”, som dem alltid säger.
Jag förlorar kompis efter kompis, i och med att jag INTE FÅTT komma till Västerås PÅ HELA JÄVLA SOMMAREN. Jag blev lovad att åka till Järvsö, jag blev lovad tågpengar och tågkort så jag skulle kunna komma till Västerås åtminstone 5 gånger. Ni vet sånt där pendlarkort, 10 resor? Det kan räcka länge ju. 5 gånger är fler än 0 iallafall.
Jag har suttit i RAMNÄS och inte badat fler än 4-5 gånger under HELA SOMMAREN. Rolig sommar. Verkligen.
Jag hatar mitt hem, och jag önskar att jag slipper bo här. Önskar att min familj glömmer bort mig. Önskar att jag får veta vad kärlek är – egentligen.
Emma.
