Bara tanken på att det är 3 år sen jag började 9an är helt sjukt. Jag vill inte ha den tanken.
Vill inte veta om att tiden går så fort. Snart sitter jag väl här som 90årig gammal tant…

Idag, eller ja, väldigt snart ska vi till Västerås. Jag har på mig nytvättade fina kläder, mina favoritkläder faktiskt. En randig t-shirt, kjol och strumpbyxor. Känns bra. Jag känner mig bra. Har knappt sminkat mig. Jag vet inte, men jag får knappt lust att sminka mig längre.

Fick lov att sova hos Stefan, och han hade druckit lite. Men det märktes inte så mycket, men ändå. Ehehe-träsk.  Jag ska försöka gör mig i ordning. Jag kan inte lova att jag kommer ihåg att berätta hela historian, men jag kan lova att jag kan försöka berätta så snart som möjligt. Har ont i fingret efter att ha råkat skurit mig på något som låg i min väska. Vad det var är fortfarande ett stort mysterium. Äh, nu ska vi åka till Västerås iallafall. Storhandla. See you later!
Emma

Blir nog så att jag skriver mer imorgon/idag, om jag får tid och om jag orkar. Just nu känner jag mig pigg, trots att jag nyss var på väg att somna mot S axel. Men ni får sova så gott ni andra. Eller ha en trevlig morgon. Det beror på hur ni är, jag har ju t.ex inte ens gått och lagt mig ännu.Todeloo..

Nu var det sagt. Jag har ingen pappa – på riktigt.
”Pappa är inget man är, det är något man bestämmer sig för att blir” – Ur filmen hans och hennes. Det stämmer så jävla väl.

Mina familj är ett hopplöst fall. En aggressiv pappa, en skrikig mamma, en storebror som inte vill vara en av oss längre, jag som tydligen är helt psykad i huvudet(det är då ord som min pappa sagt att jag är, vad verkligheten innebär vet jag inte), lillebror som antingen väljer att hålla käften eller hålla med pappa, lillasyster 1 som gråter för minsta lilla, eller som rent utav bara ger krokodiltårar om hon inte får som hon vill, och sen minsta systern som aldrig kan vara tyst, utan måste alltid skrika eller föra oväsen på ett eller annat sätt så man ska kunna både se och höra henne. Ett behov av uppmärksamhet är något vi alla har.

Jag vet inte hur det egentligen står still. Jag har alltid haft ett jävla humör, och det är alltid jag och pappa som bråkat. Det har delats ut mycket slag, tårar och skrik åt varandra under alla dessa år, och jag önskar att det bara gick att radera. För det känns bara som att en stor klump sitter fast i halsen på mig, bara genom att skriva det här. Jag tycker inte om att bråka, och innerst inne så älskar jag min familj något så oehört. Men hur ska jag hantera det här? Jag är inte vuxen ännu, och har aldrig velat försöka bete mig som någon vuxen dem senaste åren, som mina föräldrar verkar tro.

Men jag stör mig något så fruktansvärt på mina föräldrars beteende. Trots att man nyligen haft sitt livs största bråk, så kommer ändå dem med sina fejkleenden och skratt så fort dem märker att någon som inte hör till våran familj står och lyssnar. ”Hahahahah, Emma nu får du skämmas så som du håller på, visa det inför Erik du”. What? Jag förstår inte? Ska jag skämmas för att jag är förbannad över mina föräldrars beteenden?

När t.ex. Erik gått och dörrarna har stängts så är det DEM som skriker. Det är DEM som bör skämmas. Inte jag. För det är jag som oftast får stå och ta emot skiten. Jag ska inte sitta och tycka synd om mig själv bara heller. Jag är ingen ängel. Jag har slängt ut inte så värst fina ord till både min mamma och pappa. Men som 15åring så fick jag ofta höra från min pappa att jag klädde mig eller sminkade mig som ETT LUDER. Det är sånt som sätter sina spår – men dem tror att mina ord kommer från mina ”så kallade vänner”, som dem alltid säger.

Jag förlorar kompis efter kompis, i och med att jag INTE FÅTT komma till Västerås PÅ HELA JÄVLA SOMMAREN. Jag blev lovad att åka till Järvsö, jag blev lovad  tågpengar och tågkort så jag skulle kunna komma till Västerås åtminstone 5 gånger. Ni vet sånt där pendlarkort, 10 resor? Det kan räcka länge ju. 5 gånger är fler än 0 iallafall.

Jag har suttit i RAMNÄS och inte badat fler än 4-5 gånger under HELA SOMMAREN. Rolig sommar. Verkligen.
Jag hatar mitt hem, och jag önskar att jag slipper bo här. Önskar att min familj glömmer bort mig. Önskar att jag får veta vad kärlek är – egentligen.

Emma.

Är klädd i svart linne, svart kjol och knallrosa leggings och har nyfärgat svart hår.
Känner mig för en gångs skull lite fin. Varken mamma, pappa eller syskonen har lagt märke till håret än. Kanske för att jag knappt visat mig utanför mitt rum. Sovit länge, sedan bara suttit här. Bråkar som fan med mamma. Jag kan inte börja skolan, så är det bara. Det kommer aldrig att fungera.

Jag älskar The Cure, och den här låten med dem, Lovesong, är bland de bästa. Love it.

Ska försöka trycka i mig de förgiftade pizzabitarna. Men det är något jag helst hade velat undvika.
Har väl inget annat val i den här fängelsehålan. Moahaha.

Jennidarl. Jag älskar dig! Tack för att du gjorde det för min skull. Jag önskar bara att du förstår att det är för din skull du måste göra det för också. Du betyder mer än all världens guld och diamanter för mig. -v-

Som nu t.ex. Jag, Sofie och våran nykomna familjemedlem, hunden Myska, frågade om vi fick vila med Myska en stund i deras sovrum. Ja, det får ni väl, svarade mamma och vi la oss där inne och Myska somnade pladask. Sofie och jag pratade lite och skulle precis försöka sova lite. Då kommer Amanda gapandes och säger att hon minsann också vill ligga där bredvid oss och vila. Visst, svarade jag och hon la sig precis bakom mig och smackade högt med munnen medan hon tuggade sitt tuggummi. Hon försöker lägga tuggummit i mitt hår ett flertal gånger och jag blir så sur på henne så jag puttar bort henne. Då har jag tydligen slagit henne?! Så hon springer till mamma med en gång.

Mamma blir såklart riktigt förbannad på mig och säger åt mig att ge fan i henne. Jaha? Tänkte jag då. Så säger hon även ”Och vad gör ni inne i vårat sovrum? UT MED HUNDEN DÄRIFRÅN och ni behöver inte heller vara där inne”. Häpp, tänkte jag och Sofie och gick in i mitt rum. Sofie och Myska la sig i sängen och skulle vila. Myska somnade snabbt igen, och sen kommer dundret. Amanda slog och skrek så man trodde att dörren skulle gå mitt itu. Då sa jag åt henne att sluta. För slutar hon, så får hon även komma in i mitt rum och umgås med mig, Sofie och Myska.

Nu har jag alltså slagit min lillasyster, säger mamma. Jag får inte riktigt till det att jag SLAGIT henne. När kom SLAG in i bilden? Jag sa åt henne att INTE lägga tuggummi i mitt hår, för jag har verkligen ingen lust att klippa mig korthårig på grund av en sån onödig sak.

Mamma skrek på mig, jag skrek på henne. Och nu sitter jag här. Bara för att skriva ännu ett onödigt inlägg. Men nu ska jag faktiskt försöka sova. För jag somnade vid 3 inatt (och klev upp 6 för att få följa med till Västerås) trots att jag försökte sova sen klockan elva. Alltså låg jag i sängen och försökte sova i fyra timmar!

Märker mamma eller pappa att jag sover/försöker sova nu så blir dem skitarga. Så jag får passa på nu. Slå på lugn musik och slumra till någon timma så den här värdelösa dryga dagen är över snart.

Ikväll blir jag svarthårig. Äntligen!
Fast det vet inte dem.

Min mosters familj kom hit medan jag var i duschen, och dem åkte alldeles nyss. Har varit ut i skogen och plockat bär, jag, Christopher, Amanda, Nathalie och Isabelle. Isabelle och Nathalie ville ha hallon, medan Amanda och Christopher ville ha blåbär. Så vi plockade lite av båda. Sen gick jag, Caroline, Nathalie och Isabelle till källaren och hämtade kubbet och spelade lite. Men det började regna så pass mycket, så det blev en och en halv runda spelat innan vi var tvugna att plocka ihop.

Annika, min moster, sa att jag såg levande ut idag. Har håret i sidbena, och inget smink på mig. Helt naturell. Det är inte ofta man får se mig så, för det är väääääldigt sällan som jag går utan smink.

Men vi ska snart åka in en sväng till Erikslund, så jag ska hinna göra mig i ordning. Puss

Väntar på att mamma ska komma hem, trots att jag egentligen inte behöver det. Ska gå och köpa en cola light. Sofie har bråkat hela dagen om att hon vill ha min webbkamera, vilket hon inte får. Hon har snott den flera gånger, utan att fråga och utan att lämna tillbaka. Så nix nix. Det får hon inte.
Skriver kanske senare. Har ingen ork nu. Todeloo.

Var till soc idag. Pappa och jag grälade inför mamma och soctanten. Tanten kom fram till att jag inte får något eget boende iallafall – vilket är skönt. För jag vet att jag inte är beredd på att få ett eget boende ännu. Framförallt inte själv. Jag får panik om jag är helt själv. Okej, här i mitt rum kan jag vara själv. Men hade ingen annan varit hemma så hade jag skrikit, gråtit och slagit sönder saker. Helt utan tvekan. Instängd för sig själv i en lägenhet skulle jag aldrig klara.

Imorgon är det J’s och D’s stora dag. Jag kommer inte vara där. Får inte. Har inte ens kunnat förklara för henne själv om varför det inte går. Det finns ingen riktig anledning heller. Får bara inte. Får inte åka ifrån Ramnäs. Får inte åka härifrån. Så är det. Finns inget att göra åt det.

Förresten! Det rycker i hela mig. Jag vill så himla mycket. Men antagligen samma vanliga roliga besked som vanligt, moahahah. Eller ja. Gulligt. Mmh. Ser ni? Topp bott. Superbra. Nej.

Kan inte klockan bara bli 23.00 nu? Och kan inte klockan bli imorgon snart?